Dead again. The real utgåva

Type O Negatives sjunde album, Dead again släpptes 2007. Då införskaffade jag vanliga cdutgåvan. Ett fantastiskt album som vanligt när det gäller Type O Negative. Blandat tempo på låtarna och sarkastiska och utlämnande texter såsom Pete Steels kokainpsykos (Dead again) och hyllningen till avlidne Panteramedlemmen Dimebag Darell (Halloween in heaven). Ett tag senare kom en röd utgåva som innehåller en bonusdvd med livematerial från Wacken Open Air 2007, videos och en intervju. En dubbelvinyl i gatefoldutförande släpptes också med gröna vinyler. Och så finns då denna ultimata utgåva som innehåller Dead again albumet fördelat på två blodröda 180 grams vinyler, en liveinspelning från Bizzare Festival 1999 på svart 180 gramsvinyl, bonusdvdn från Wacken 2007, en t-shirt, ett 12-sidigt häfte samt möjlighet att ladda ned en mp3-version av albumet dessutom. Allt förpackat i en fet box! Snacka om fulländad utgåva :)

Gubben på vinyl!

Så var det dags för en gubbperiod igen. Det var ett tag sedan jag intresserade mig för Michael Giras olika verk såsom Swans och Angels of Light, men så tipsade Danne mig då han tagit upp vinylintresset igen om Songs for a dog och så var det igång igen. Giras nuvarande projekt Angels of light kan bäst beskrivas singersongwriter musik med emellanåt mycket tyngd och texter ur mörkaste avgrunden. Vad som är mest roligt med just hans skivor är ju att de trycks i små upplagor och beställer man från Young God records hemsida får man allt signerat av Gira. Albumet We are him är en dubbelvinyl och jämfört med cdn innehåller den fyra bonusspår (fantastiskt att de ligger på vinylen istället för cdn)! Songs for a dog vinylen är limiterad till 2000 exemplar och består av låtar från de två hemgjorda cdskivorna I´m singing to you from my room och We were alive. Sammanfattningsvis mycket bra musik i snygga utgåvor som dessutom är signerade av skaparen själv: Michael Gira

The Saints of Buenos Aires

Mötley Crue spelar för första gången i Buenos Aires 10:e November 2008. Detta var för mig väldigt överraskande då jag trodde ett så pass stort band spelat på de flesta platser, speciellt i Sydamerika där ju den mesta hårdrocken går hem och Mötley Crue i synnerhet. Själv har jag inte sett dem live ännu och jag var väl lite småsugen när de var i Stockholm 2007, men efter att ha sett några konsertdvder och hört hur Vince sjunger svalnade intresset. Kändes bättre att förtränga hur han egentligen sjunger och bara lyssna på polerade studioplattor och ommixade livealbumet Live: entertainment or death. Så dök då den här dvd:n upp, The Saints of Buenos Aires live 2008. Det vill säga på den senaste turnén och albumet The Saints of LA och jag kände att jag var ju tvungen att undersöka hur bandet nu låter. Det kommer ju till Borlänge nästa vecka och det är ju bra att känna till deras form på denna turné även om jag nu tyvärr inte ska till Borlänge och se dem.

Till att börja med är detta ingen officiell utgåva utan som brukligt är när band spelar i Sydamerika så görs en professionell inspelning som sedan läcker ut till allmänheten och gött är ju det för oss övriga. Således är detta ett stereoljudspår utan bonustjafs utan konserten rakt upp och ned och det är en riktig rökare.

Konserten inleds med AC/DC´s Hells bells som förmusik och sedan drar L.A.M.F igång som intro likt senaste plattan. Sedan är det plattan i botten med följande stänkare: Kickstart my heart, Wild side och Shout at the devil. Regnet öser ner och efter första låten har Nikkis höga frilla lagt sig ned som på en genomblöt katt. Bandet och publiken är i toppform och jag måste medge att det jag fruktade värst, att Vince röst skulle låta som det som katten släpat visar sig inte stämma. Visserligen är det väl inte så som han lät på det glada 80-talet, men långt bättre än det varit under 200-talet. Nästa bit är titelspåret från senaste skivan, Saints of LA, funkar kanon live och är en bit i sann Mötley anda. Sedan kommer nog det som är mest intressant på hela konsertdvdn: Mick Mars gitarrsolo, det känns för det första helt otroligt att karln ens står på en scen, han ser nog mer död än levande ut. Han är iklädd i lång svart skinnrock och hög hatt så det är bara de stela händerna som sticker ut, och de ser sjukt stela och bleka ut, men på något obegripligt sätt flyger de fram över strängarna. Imponerande! Ännu en klassiker i och med Live wire, nästa låt att avfyras är Sick love song som endast återfinns på samlingsplattan Red white and crue, och är väl så där halvskaplig. Louder than hell från Theatre of pain fortsätter denna kväll. Nästa låt från nya plattan blir Motherfucker of the year, typiskt Mötley text som oxå funkar kanon live. Två spår från 20-års jubilerande Dr. Feelgood sänker tempot lite i och med Don´t go away mad (just go away) och Same ól situation. Kanonlåtar bägge två. Tempot skruvas upp med rökaren Primal scream som återfinns på samlingsplattan Decade of decadence. Vi åker tillbaka i tiden och får fantastiska bitar som Red hot och Looks that kill. Bandet tackar flertalet gånger publiken för att den är så fantastisk och att Argentina är så vackert. Girls, girls girls och Dr. Feelgood avslutar ordinare setet och extranumret visar sig vara Home sweet home.

Nämnvärt är att Mötley senare år har kryddat sina framträdande med strippor, dvärgar, titycams och roterande trumset är väl några uppvisningar. Denna konsert består av en enkel scen tre videoskärmar som visar lite ointressant innehåll ibland, thats it. Och jösses så bra det är! Mötley klarar sig faktiskt utan allt spektakel och levererar kanonbra rock n´ roll rakt upp och ned!!!

Tool på vinyl

Tänkte att jag var i behov av att uppdatera min samling med några nya vinyler. Hittade två stycken med gruppen Tool. Nämligen bestämt deras debut-EP Opiate (1992) och första fullängdaren Undertow (1993). Opiate innehåller sex låtar och är i mitt tycke ganska varierande Ep, dels med Black Sabbath influerande stycken (Sweat och Hush), dels tunga Pink Floyd partier i Cold and ugly. Jerk-off är riktigt utsvävande rock som till viss del påminner om Pearl Jam, men med mer tyngd. Titelspåret, Opiate, en lugn men samtidigt tung låt som mot slutet rent av exploderar, avslutar denna förstlings-Ep. Ljudet på denna skiva är mycket fylligt och gör sig perfekt på vinyl. Vad gäller Tool är de ju ett band som tänkt på mycket på designen till skivomslag, t-shirts, posters och musikvideos det är då sorgligt att båda omnämnda vinyler enbart har vita innerpåsar, ej är gatefold covers. Mycket tråkigt!
Första fullängdaren, Undertow, tycker jag är mer jämn och det verkar som gruppen funnit sitt rätta sound. Vinylen består av 2 stycken Lp, och som sagt inte gatefold vilket hade varit mycket passande. Annars är det mycket bra ljud även på denna vinyl. Örhängen som återfinns på detta album är bland annat Prison Sex och Sober. Avslutande låten Disgustipated ligger på en egen vinylsida. Sammanfattningsvis är detta underbara album båda två, jag tycker dock vinylutgåvorna kunde ha gjorts mycket snyggare och med mer omtanke, jag undrar hur mycket bandet själva varit involverade i utgivning av dessa. Troligtvis inte alls.....

En riktig feting till vinyl

Efter att ha blivit såld på Metallicas senaste alster, Death magnetic, som jag haft sedan den dag den släpptes i digipack versionen på cd, var det så dags att äntligen införskaffa den på vinyl. Den finns så vitt jag vet i två olika utföranden; en dubbelvinyl och en box med 5 stycken 12".

I och med att en nätskivhandel sålde ut boxvarianten till det löjliga priset på 199 bagis blev valet väldigt enkelt. Boxen är en riktigt fet historia i och med att den består av fem stycken 12 tummare. De spelas på 45 varv och varje sida innehåller en låt och varje enskild platta väger 180 gram. Otroligt ljud på denna vinyl måste jag säga. Samt att den sticker ut i vinylsamlingen då den är så pass tjock. Nu saknar jag bara likkisteboxen sen kan jag lugna mina samlarnerver något.

Fler vinyler skall rulla på min svarv.

Var och hämtade en ganska stor och varierande bunt vinyler idag, och passande nog är jag ensam hemma och kan njuta av dem på hög volym tillsammans med ett rött Riojavin, nämligen Marqués de Arienzo.
Så vi börjar med några 7 tummare. 3 stycken med Fish (tidigare sångare i Marillion), Svullo (RIP) med Electric Boys (som ju nyligen återförenats och som jag verkligen ser fram emot nytt material med). För fet för ett fuck är ett måste hos varje samlare. Den femte singeln i denna giv är i mitt tycke den mest intressanta av dessa: Finspångsbandet Ulan Bator - På rätt spår? I gruppen återfinner vi ingen mindre än Dan Swanö från Edge of Sanity! Singeln (eller ska man kalla den ep då den innehåller 8 låtar på totalt drygt 14 minuter!) är utgiven av Radio Power Hour (för mer info om de se inlägg från april 09).

Vi rullar på med vinyler i det lite större formatet: Dubbelsamling med Venom (fold-out cover med upp-och nedvänt kors; brutal ondska), klassisk heavy metal med Saxon och AC/DC, The Runaways (Lita Ford och Joan Jett) Waiting for the night kom 77 och är grym tjejrock n´ roll, skön gitarrock med MSG - Perfect timing från 87 (still in shrink), Glorious Bankrobbers (svensk sleaze som spelar röven av Backyard babies) live at klassiska CBGB´s. Slutligen på denna bild; Bad Habit (schysst AOR/Glam med coola pudelfrillor).Vi kör på med lite klassiska grupper och plattor. Sex Pistols här med en samlingsplatta med, i mitt tycke, mycket snyggt omslag. Innehåller extremt många fina örhängen som Pretty vacant och Anarchy in the UK. Pink Floyds Ummagumma är en dubbelhistoria (i gatefold) som består av en liveskiva och en studio. Flum på hög nivå. Led Zeppelins Coda i mycket fint skick (foldout cover). Avslutningsvis en dubbelsamling med Rainbow (i gatefold utförande så klart).
Till sist en rolig bunt blandade vinyler: En Beatles samling från -82, Phil Collins serious hits live (dubbel från -90 i gatefold), en Ultravoxplatta som mest inhandlades för låten Viennas skull, två Di Leva plattor för att han är så rolig, och så en platta med Uffe: Längre inåt landet oxå den en dubbel i foldout utförande. Jösses, det var nog en fjärdedels back det här. Härligt!

Mer kul till samlingen!

Håller på och fyller min enorma lucka av AC/DC vinyl i min samling, vilket nu tar rejäl fart i och med dessa fyra plattor. I senaste numret av Sweden rock magazine (nr62) återfinns del 1 av 2 av AC/DC historia och jag tycker alltid en sådan artikel är så mycket mer underhållande att läsa när man kan plocka fram den aktuella plattan/låten man läst om i en artikel. AC/DC backkatalog ska snarast införskaffas. På Media Markt hade de en fullständigt galen cdrea där jag fyndade följande cd för 49 bagis styck. Mudhoney - The lucky ones (digipack), Machine Head - Burn my eyes och Supercharger (digipack), Heaven and hell - Radio city music hall live (2cd) samt en Two from the vault (gillar egentligen inte när man slår ihop utgåvor på det här viset, men vem kan motstå Kungen)? King Diamonds Fatal portrait och Abigail.Lite fler vinyler; Return - Attitude (fantastiskt bra pudelrock med bla power balladen Bye bye Johnny), Brian May (Queen) soloplatta Back in the light (med hiten Too much love will kill you), Pretty Maids - Jump the gun samt Glory - Danger in this game (köptes för de coola frisyrerna, men ska tydligen även inneha viss status inom AOR-scenen).Slutligen visar jag tre vinyler som måste visas bredvid varann för att skådgöra hur fantastiskt übercoola dessa 80-tals omslag verkligen är. Kolla bara det första Streetfighter - Shot you down; så rätt för den tiden; laserpistolen, långt slankt kvinnoben och en muskelbil. MSG - Built to destroy innehåller ganska exakt samma kryddor, men man ser hela bruttan. UFO - Force it med tidstypiskt svart/vitt och mycket krom. Det här är det fina med vinyler att få ett riktigt konstverk som omslaget ju faktiskt är. Fungerar ju inte alls i det pluttelilla cdformatet....

Springsteen röjer på Stadion

Så var det äntligen dags för mig att se Bruce Springsteen live. Har varit på gång ett par år, men aldrig lyckats. Efter att ha läst om torsdagens spelning (han spelade tre kvällar på Stadion) var förväntningarna höga. Innan konserten laddade vi med indisk mat från http://www.indianinn.se/ på Söder. Väl på väg mot tunnelbanan och Stadion började magen koka över (flashback Jaymz och Metallica anyone)? Väl ute på området vid Stadion var det otroligt mycket folk utanför, då vi kom vid 19-tiden borde väl alla vara inne när det annonserat att det ska börja 19:30, nåja tänkte jag, när det är metal är alla inne vid 17-tiden, då är det ordning i leden. Vi tog oss till våra sittplatser på O-sektionen högst upp. Tyckte de var kanonplatser (långt fram på ena långsidan) dock är det många stolpar som håller upp taket.

Konserten inleds med Idas sommarvisa, och fortsätter med Downbound train. De kör på med ett snabbt hej Sverige och drar igång Badlands. De känns lite otroligt att Bossen verkligen står där nere......My lucky day och Candy´s room fortsätter konserten och humöret är på topp. Bästa låten på nya skivan, I was made for loving you, nej visst ja Outlaw Pete heter den (jämför nämnda Kiss-låt och Outlaw Pete och märk de slående likheterna). Under låten Working on a dream mässar Bossen om hur vi ska bygga hus av musik, kärlek och tro. Johnny 99 är en godbit vid bjuds på innan klassikern Youngstown (från det lågmälda albumet Ghost of Tom Joad). Tyvärr byttes ju titelspåret ut dock. Thunderroad från kanonalbumet Born to run får Stadion att koka och när tonerna till Lost in the flood börjar blir publiken alldeles till sig. Ordinare setet avslutas med fantastiska bitarna The Rising och Born to run innan extranumren inleds med Hardtimes och fantastiska Tenth avenue freeze out. Brucan har ju varit ute i publikhavet och samlat in önskelåtar och betar av dessa. Land of hope and dreams, American land, Glory days och Detroit medley för att avsluta en härlig kväll med Dancing in the dark. Måste säga att han är grymt god kondition för att fylla 60 i år. Vilken energi!!! Härligt att ha sett denna ikon live och trots förfrusna tår (i juni) gick jag från Stadion med i flin i nyllet.

iPhone i min ägo!

Efter att ha trånat lite smått efter denna härliga lur sedan den släpptes är den äntligen i min ägo.
Fingrade för ett tag sen på polarens och blev såld, så efter lite fundering och påläsning på olika forum bestämde jag mig för en iPhone 16GB. Har haft den ett par dagar nu och är fortfarande i ett lyckorus. Vilken lur! Touchfunktionen är grym, och iPod-funktionen är så bra. Luren i sig är väl i största laget, men å andra sidan är det ju lite det som är vitsen när man framför allt surfar. Upplösningen på skärmen är helt fantastisk. Jag var till en början lite orolig för kvaliteten på kameran, 2 megapixlar är väl i minsta laget idag, men ack så överraskad jag blev när jag sedan provat kameran i verkligheten. Verkligen ett bevis på att det inte är antalet pixlar som är avgörande på kamerans kvalitet. Något bökigt var det att ändra så man kan ha en egenvald mp3 som ringsignal, och första gången jag gjorde det försvann alla mina album. Jobbigt att lägga om på nytt då jag tagit bort skivorna från datorn, men nu vet jag det. Finns ju som många vet en uppsjö av applikationer att installera. De jag lagt in i dagsläget är bla, Eniro, SF, Google earth, Twitterfone, Tv.nu, Aftonbladet och Sveriges radio. För en vinyljunkie och skivsamlare som mig är faktiskt Coverflow grymt snyggt utformat för att kunna bläddra bland mp3-albumen. Summasumarum är jag mycket nöjd med min nya leksak, och kommer bli ännu roligare när nya OS 3.0 släpps.