Drag me to hell

Sam Raimi´s (Evil dead, Spiderman mfl) nya film Drag me to hell såg jag häromkvällen. Laddade för en riktigt mysig skräckfilmsafton och fixade filmrummet kolsvart och en bunke popcorn tillagades och sköljdes ned med en Innis & Gunn limited edition highland cask. Så till filmens handling; Christine jobbar som privatekonom på en bank och håller på att bli befodrad till avdelningschef, men bankens chef tycker att hon måste bli lite tuffare mot personer som ansöker om lån. Så kommer en Mrs Ganush in på banken och begär att banken skall skjuta upp en inbetalning hon ska göra på sitt hus. Christine nekar nu tanten detta, och gumman blir alldeles ursinning så vakter behöver tillkallas. I samband med detta tar hon en knapp från Christine, rabblar några obegripliga ord och kastar tillbaka knappen.

Till en börjar tror Christine att tanten bara är allmänt galen, men Christine söker senare upp ett medium och får veta att det verkligen vilar en förbannelse över henne. Kampen mot det onda kan börja!

Vi får sedan följa Christines kamp för att inte tappa fotfästet helt och själv bli galen. Hon beter sig psykotiskt och hallucinerar, eller är det verklighet? Vi bjuds på mängder av sköna kommentarer och småroliga kamper, bland annat en mot en näsduk som kan liknas som den mot handen i Evil dead. Jag kan verkligen rekommendera den här filmen om du gillar Evil dead för likheterna finns där även om det givetvis är svårt att överträffa en sådan guldklimp. Betyget blir 4 LP av 5 möjliga.

KISS - The originals

Ahh, äntligen en sån där härlig platta som man drömt om ett tag finns nu hemma hos mig! Sedan jag var en liten pojkvasker och köpte Kiss-boken Still on fire har jag drägglat lite extra över The originals och The orignals 2. Så nu har jag alltså ettan hemma. Fick den, enligt mig, för en billig penning, 255 riksdaler. Denna lp-box är alltså en samling bestående av de tre första Kissplattorna; Kiss, Hotter than hell och Dressed to kill. Boxen gavs väl främst ut för att behålla Kiss i ropet lite kring 76. Hur konstigt det än låter så hade ju Kiss till en början ingen större framgång med Destroyer i USA (tills singeln Beth släpptes). Den box jag nu införskaffat är Japan-pressad och innehåller en 16-sidig booklet som var i alla boxar, samt en unik 8-sidig booklet som endast ligger med i Japanutgåvan. Vinylerna ligger i vanliga innerpåsar med omslagen tryckta på.

The Ultimate Kiss fanzine phenomenon

Så damp en tung bok ned i brevlådan kallad The Ultimate Kiss fanzine phenomenon. Titeln säger väl det mesta...Boken är hårdinbunden och med en metalliknande framsidag. Grymt snyggt! På cirka 180 sidor finns mängder av foton (flera tidigare icke-publicerade), och givetvis mängder av bilder på fanzines. I kronologisk ordning redovisas fanzines från världens alla hörn och presidenterna får presentera sig och sin Kisshistoria samt hur det är att arbeta med ett fanzine. Niklas Olsson och Kiss Army Sweden finns representerade på hela sju sidor! Dessutom är ett uppslag fyllt med Sons and daughters of Kiss (ni vet från tidningen Poster).

Mängder av bilder på Kiss från hela karriären finns givetvis med, men det lite roliga är att det även finns ett flertal publikbilder, bla från Stadion i Stockholm 2008. Många kommentarer från Gene och Paul återfinns även. Till och med bilder från Gene Simmons fanzine finns med som han hade om science-fiction och serier. Klart läsvärd, men framförallt köpvärd på grund av alla bilder.

Paradise Lost - Icon

En snygg vinyl damp ned i brevlådan. Paradise Lost - Icon . 2lp gatefold utförande, innersleeves i riktigt hård papp. Kvalitet. Och så ska skivan innehålla en poster, men var faen är den då? Den fick jag inte med...Detta är gruppens fjärde album och släpptes 1993. Bandet har nu lämnat dödsmetallen bakom sig för att rikta in sig mer på tung goth/doom. Denna platta är ett riktigt fulländat verk och klassiker som True Belief, Widow och Embers fire ligger på denna. Bilderna är extremt snygga och passande till detta verk. Grämer mig dock över att postern saknas.

Angivarna

Bret Easton Ellis, du vet han som skrev American Psycho, gav ju ut en novellsamling kring 1995 som hette Angivarna. Nu har den filmatiserats och bär titeln The informers. Satt mig igår med stora förväntningar på denna film. I rollerna: Mickey Rourke, Kim Basinger, Billy Bob Thornton, Winona Ryder och Chris Isaak. Jösses vilka personer! Filmen utspelar sig i Los Angels 83, och såklart är foto och ljud mycket schysst. Som så sig bör i en Ellis-baserad film är allting perfekt, eller? Givetvis handlar det främst om överklassen, och allt finns inkluderat snygga människor, sex och massa knark. Och med det följer ju som vanligt en hel del misär och dekadens. Det knullas med den ena och den andra och alla är höga som hus. Men vart tar handlingen vägen? Det enda som får mig att fortsätta vilja se filmen är fotot och musiken (bla Devo). De små historierna vävs knapphändigt ihop och helt plötsligt är filmen slut. Lite trist är att hela vampyrhistorien från boken plockats bort (den filmades ju ändå). Nja, det är var faktiskt en stor besvikelse, tyvärr. Dock god insats av Chris Isaak.
Betyg 1,5/5

Paradise Lost: Faith divides us - death unites us

Så är en riktig höstplatta releasad. Britterna Paradise Lost tolfte album Faith divides us - death unites us. Jag har skaffat som synes vinylutgåvan och den är riktigt schysst. Dels är det foldout-cover, hela albumet på cd medföljer, en poster samt en sjutumssingel med de två spår som finns på 2cd-versionen. Kalasutgåva med andra ord! Inledande spåret As horizons end lämnar ingen missnöjd, riktigt tung doom/goth-låt med vacker avslutning. Andra spåret I remain fortsätter i samma stil och det känns som bandet gått tillbaka i tiden kring Shades of God och Icon. Fantastiskt! First light är en mer vemodig låt och lugnare till tempot även om tyngden finns där. Frailty drar upp tempot rejält och är favoritlåten så här långt. Sista låten på första sidan är titelspåret, en lugn, vacker gothlåt. The rise of denial inleder tungt som Satan och har ett härligt doomgroove vilket får en att vilja hoppa upp hur soffan och köra en Lee Dorian-dans! Living with scars är i mitt tycke plattans sämsta. Fattar inte varför de lagt in ett numetal/Pantera-riff i låten, meningslöst! Ta bort det och låten är okej. Last regret är så vacker att den påminner mig om tiden för Draconian times, härliga tider! Universal dream tar tillbaka plattan till doomspåret igen och det svänger rejält. In truth är en schysst lite lugnare låt. Avslutande Cardinal zero bjuder på ett riktigt skönt groove om än lite mindre bra än övriga spår. De två låtarna på 7-tummaren är titelspåret och Last regret i mixar kallade the Lost Prague orchestral mixes. Vackra tappningar båda två (dessa två låtar utgör cd2 i limited editonboxen). Ända missen på denna fantastiska vinylutgåva är att den saknar en del artwork, låttexterna finns på uppslaget, men det är allt. 2-cdversionen (som är i dvdformat) innehåller en 24-sidig booklet. Skulle varit grymt om den följde med vinylen oxå.

Sammanfattningsvis är detta en grymt bra platta som jag tycker konkurerar med Heaven and hell: The devil you know och Candlemass: Death magic doom om årets tyngsta platta. Som bandet gått ut med i intervjuer innehåller albumet inget singelspår då de anser att det förstör för hela albumet, utan albumet ska ses som en helhet. Tycker de lyckats bra med att göra ett enhetligt album som växer för varje genomlyssning. Bästa skivan i år troligtvis!

SONIC BOOM!!!

Så äntligen är den släppt. Den 7/10 släpptes Kiss första studioalbum på 10 år. Förväntningarna har varit höga, och rädslan för att de ej ska leverera vad de tidigare gjort har funnits där. Trots att albumet läckt ut på nätet i sin helhet, sekundklipp, singelspåret och till sist tillgänglig på Spotify bestämde jag mig i ett tidigt skede att inte lyssna på någonting förrän jag hade skivan fysiskt i min hand. Magi! Så kom nyheten att Walmart skulle släppa en specialversion med bonuscd och dvd. Jaha, beställa ny Kissplatta via eBay, tråkigt tänkte jag, får den nog inte på releasedagen då. Men så fanns den där på alla svenska webshopar: 2cd+dvd-versionen i digipack förhandsbokades och så fanns den där i brevlådan på releasedagen. Omslaget är gjort av samme snubbe, Michael Doret, som gjorde kanske ett av de snyggaste omslagen någonsin: Rock and roll over. Sonic Boom omslaget är väl okej, men titeln får alldeles för stort utrymme. Nåväl, över till låtarna....

Första spåret, Modern day delliah (singelspåret), är en relativt hård låt, med skönt gung och refräng. Russian roulette, riktigt härlig basgång och Gene är som alltid mysig, aaahhh, härliga gitarrslingor bjuds det på oxå, skönt 70-talssound och härliga temposkiftningar. Never enough är Paul som sjunger, och det här är en låt som i mitt tycke påminner en del om Crazy Nights-eran, dock ingen vidare refräng lite slätstruken låt. Yes, I know (nobodys perfect) Gene är tillbaka vid micken och det blir återigen mer groove och 70-talsanda. Stand fortsätter ungefär i samma stil, men lite mer modern touch, kan bli en riktigt bra allsångslåt live! Hot and cold känns lite som Domino i början, men en återkommer 70-talssoundet. Fantastiskt! Vilken text :) All for the glory bjuder på sång av Eric Singer. Spännande, och det låter bra lite raspigt och fränt, sticker helt klart ut bland de övriga låtarna och har en given plats på plattan. Något tunnare än övriga låtar kan jag dock tycka, känns lite plattare. Danger us, blir du förvånad om jag säger 70-tal, riktig rökare till rocklåt. Jösses, börjar nu inse att den här plattan är grymt bra. I´m an animal en tung och långsam låt som jag tycker för tankarna något till God of thunder, men som får snygga gitarrslingor mot slutet. Kobjällra inleder When lightning strikes, kan något gå på tok då? Näe, lite blandad låt med viss 70-tals stuk, men även hårdheten som finns på Revenge. Bra refräng, en av de bättre låtarna så här långt. Sista låten Say yeah! är helt klart en bra låt att avsluta en platta med. Man på gött humör, då det finns lite av varje i denna låt, viss möjlighet till allsång, tufft gitarrsolo och ett lugnt parti. Kanon.
Har än så länge hört plattan 5 gånger och den kommer gå varm i helgen. Bonuscdn är gamla Kisslåtar som är inspelade med nuvarande sättning. Har inte lyssnat på den än då Sonic boom är det som är högst prioriterat nu. Dvdn innehåller ca 30 minuter från en konsert i Argentina från i år, som inte känns som något prioriterat alls då jag sedan en tid tillbaka har hela konserten på dvd. Skulle varit schysst om hela konserten var med som bonus.

Sitter och är så otroligt nöjd med detta album. Nu är det inte katastrof om det inte kommer något mer album med Kiss. Även om Psycho circus är en okej platta är det kul att det inte var den som blir bandets sista.

Och för guds skull se nu till att ge ut denna platta på 2-LP gatefold med bonusposter, fejktatueringar, klistermärke och ett orderformulär (det slår en bonuscd och dvd med hästlängder). Back to the 70´s Kiss :)

Bloody deluxe vinyl

En av de bästa plattorna i min samling är Type O Negatives Bloody kisses från 1993. Vinylen jag införskaffat är en deluxvariant, dubbelvinyl i gatefold, 180 gramsvinyler. Det här är bandets tredje album, och det var med detta som de fick sitt större genombrott och mig som fan. Black No 1. är singelspåret tillika det gjordes en video till som fick många att öppna ögonen för detta Brooklyn-baserade band. Andra favoritlåtar i mitt tycke är titelspåret och Christian woman. Plattan som helhet är otroligt tung och varierande. Mycket goth förstås, samt mycket ironisk humor, vilket är uppskattat. 1994 släpptes även en digipackversion av skivan där man på bandets begäran plockat bort alla utfyllnadslåtar och lagt till en ny låt, Suspended in dusk. Detta blev även i mitt tycke bättre än den första utgåvan. Det enda som jag saknar något är låten We hate everyone, en pungspark till alla som sagt att TON är si eller så. Som synes på bilden nedan har jag givetvis även båda cdutgåvorna.

King Diamond återvänder till mormors hus

Det här är historien om King Diamonds barndom, för 18 år sedan (plattan släpptes 1988) bodde Kungen med sin mor och syster i mormoderns gamla hus, hon hade åkt iväg på en lång "semester". Kungen har senare fått reda på att mormor varit på mentalsjukhus då hon haft vanföreställningar om "Them". Kungen kan fortfarande inte förstå hur morfar blev av med sitt huvud. De var ju alltid så snälla mot Kungen. Plattan öppnas med introt Out from the Asylum, och fortsätter med Welcome home då mormor kommer tillbaka till sitt hus. Snart nog börjar givetvis mormor sina historier om Them och The invisible Guests. Mormor bjuder sedan King på Tea (en tesort bestående av blod skall det visa sig). Mormor dör under The Accusation Chair, och King förs senare själv till mentalsjukhus och kan således inte berätta om Them och vem som utfört dödandet.

Detta är helt klart en av King Diamonds bästa plattor. En mysig story och fantastiskt trummande av Mikkey Dee (nu Motörhead), samt grymma gitarriff. Perfekt platta att välkomna den nu stundande hösten med!

Tiamat på vinyl igen...

Den här gången presenterar jag en nyinförskaffade vinyl med Goth/Deathmetallarna Tiamat och det är deras senaste vinyl vi ser här (skivan släpptes 2008), Amanethes. Utgåvan är i cardbox sleeve, dubbellp, färgad 180 grams vinyl. Maffigt alltså! Det har gått fem år mellan detta släpp och Prey som släpptes 2003, och det verkar faktiskt som herr Edlund har förändrats en del. Främst har han gått tillbaka till lite äldre Tiamat-stuket, inte så långt bak som de två första albumen, men ungefär till Wildhoney-eran. Musiken är tung, men det är fortfarande lite skönsång och allsköns pling-pling. En hel del akustiska gitarrer återfinns och det är mycket vackert! Andra spåret Equinox of the gods för mig tankarna tillbaka till Sumerian cry, dvs en del black metal inslag, medans flera andra är riktiga gothlåtar, men vi har alltid det här speciella Tiamatsoundet som är så fruktansvärt bra. I mitt tycke en av det 10 bästa plattorna som släpptes 2008. Självklart har jag cdversionen i digipack oxå, som införskaffades på Pet Sounds i hufvudstaden :)

BD When we were winning.

Nästa bok som jag läst och som presenteras här blir Martin Norberg och Klas Ekmans bok om Broder Daniel som bär titeln When we were winning. Norberg står för foto och Ekman för text. Boken följer bandet från början till sista konserten i Slottsskogen under Way out west festivalen. Norberg är den som fotade BD bla till de allra första promobilderna och de omtalade nakenbilderna. Vi får ta del av många fylleslag och bandets resor genom Sverige. Boken är väldigt lättläst och det mest intressanta är medlemmarnas egna kommentarer till nedskriven fakta. Till bokens fördel är givetvis alla fantastiska bilder, till dess nackdel är tyvärr att texten inte riktigt fångar ens intresse till 100%. Det känns som något fattas. Hur som helst är det en mycket läsvärd bok inte minst för att fyllehistorier, och det får mig att minnas tillbaka när jag såg dem på Kulturkammaren här i Norrköping 1999, ett riktigt svettigt gig med mycket fylla i både publik och band. Härligt. Det mest känslosamma kapitlet i boken är givetvis berättelsen om Anders Göthbergs självmord och Henrik Berggrens uppriktiga saknad av sin vän. Samt hela planeringen av och spelningen på Way out festivalen. BD´s sista framträdande. Flera av de gamla medlemmarna fanns i publiken frånsett Håkan Hellström som dagen innan kommit hem från en spelning i Oslo och då inte orkade gå på BD spelningen. Svagt! Nåväl, en heltklart läsvärd bok som ej behöver ägas, utan kan med fördel lånas på bibblan! Missa inte dokumentären Broder Daniel Forever ikväll, 2/10 kl 20:00 i TV2!