The trooper

Här kommer en stentuff tolva med Iron Maiden: The trooper. Asså, kolla bara omslaget, kan det bli snyggare? En, i mitt tycke, på topp3 omslagen med Maiden (de två andra äro Maiden Japan och Killers). Låten är ju grymt bra också förstås. Detta är den andra singeln från plattan Piece of mind som släpptes 1983. Låten handlar som slaget vid Balaklava som utkämpades mellan britter och ryssar. Som titeln antyder är det sett ur en soldats synvinkel. På b-sidan finner vi en cover av Jethro Tulls låt Crosseyed Mary. Tydligen gick covern hem bättre än The trooper i USA, ja, dessa jänkare.......

Sham 69 - Tell us the truth

Punk på bloggen!
Det här är engelska punkbandet Shame 69 debutalbum från 1978. Sid 1 är inspelad live och Sid 2 är studioinspelningar. Lite märkligt kan tyckas, men hey det är ju punk! Musiken är inte fullt så skränig som Sex Pistols utan mer likt Ramones med lite melodier. Riktigt bra debut, med bl.a. Klassikern Borstal breakout. Bandet lade av 1980 då spelningarna ofta slutade i bråk och kaos och då många fans var skins blev gruppen oroade för vad de gett för budskap. Nåja, plattan rusar igenom på 32 minuter och bör väl finnas i en skivsamling som redan innehåller Sex Pistols, Ramones och Exploited.

Loudness

Japanska hårdrockarnas sjunde album släpptes 1987 och producerades av ingen mindre än Eddie Kramer. Mer Kissrelaterat till denna platta är att Tod Howarth (Ace Frehley) har hjälpt till med engelskan och backingvocals.
Det här är välspelad hårdrock med lite raspig sleazesång. Får säga att sångaren Niihara inte har några problem med det engelska uttalet. Schysst metal helt enkelt. Låtar som är lite bättre än andra: This lonely heart, Strike of the sword.

Loudness album ser man ofta i rea-och loppisbackar och jag måste säga att nästa gång du ser det så köper du plattan om du inte redan har den för den är bra!

Iron Maiden : The final frontier

Så var det dags att ta sig an ett inlägg om Maidens senaste platta. Jag började med att förhandsboka ett exemplar på vinyl. Det handlar om en dubbelvinyl i gatefold-utförande och bildvinyl. Det här är gruppens femtonde album och med viss rädsla har det även funnits rykten om att det är bandets sista. Dels har Steve Harris ofta talat om att göra femton album, dels titeln på albumet, The final frontier. Plattan inleds med Satellite 15...the final frontier, i min smak en perfekt öppning och som jag även hoppas inleda konserten i Göteborg 1/7 2011. Tycker att introt påminner lite om Van Halen. Härlig refräng och ett skönt gung i låten för övrigt. Andra spåret, tillika första singeln, Eldorado spelades även live under Sonispherefestivalerna och är en låt jag tycker har växt och blivit riktigt bra. Fungerar kanonlive. Till en början var det många som hade negativ kritik om låten, men den behöver kanske ett par genomlyssningar. Sedan följer ytterligare en kanonlåt, Mother of mercy, stark refräng, med något av en berättarröst i sången. Fjärde låten, Coming home, tycker jag mindre om då den drar ned tempot för mycket och i mitt tycke även för slätstruken. Det rättar snart till sig när en av mina favvolåter på plattan drar igång, The alchemist, uj uj vilken härlig låt.

Sen drar de långa låtarna på med The isle of Avalon (fantastiskt vacker). Starblind, också en lång favvolåt och så The talisman och The man who would be king och When the wild wind blows. De fem sista låtarna känns höra samman då de för det första är väldigt långa (ingen under 7:30 min) och för att de har liknade progguppbyggnad. Underbart!

Tycker plattan är så bra att det blev ett inköp även på cd. Jag valde den limiterade tinboxen och som även har en kod till digitalt extramaterial (hmm, har faktiskt inte kollat på det än, är det nån som gjort det kan väl den skriv det i en kommentar). Nu ser jag fram emot sommaren och konserten på Ullevi, tills dess kommer plattan snurra många gånger!

Ac/dc. Utanför Australien

'74 Jailbreak är en ep som släpptes 1984 i USA, Canada och Japan (sedan 2003 även i övriga världen). Trevligt på en sådan här ep att faktiskt ha tryckt låttexter på innerpåsen. Uppskattas!

Låtarna på plattan är de som endast finns med på de australiensiska versionerna av Dirty deeds done dirt cheap och High voltage. Titelspåret Jailbreak är det som helt klart är bäst och som även släpptes som singel och video. De övriga är bra, men inget direkt utöver genomsnittet.

Evil Elvis återkomst

Det här är alltså Danzigs nionde album, Deth red saboth. Den släpptes i juni i år och så fort jag såg att den skulle släppas på vinyl förhandsbokade jag ett ex. Tiden gick och jag hade precis övergivet tanken att jag skulle få hem den. Så kom ett mail häromdagen att den var skickad. Glädje! Hämtade ut den idag och när jag öppnar paketet ligger där en bildvinyl. Wtf, det stod det inget om när jag bokade den. Är inte så förtjust i bildvinyler då ljudet vanligtvis är sämre och som även i detta fall ligger skivan bara i en plastficka. Ingen fodral och ingen innerpåse. Trist. Nåväl, slut på gnäll om detta jag har den ju i alla fall på vinyl och den är limiterad till 2000 ex (liksom den svarta, det finns även en röd utgåva i 1000 ex). Som vanligt är det Glen som gjort det mesta; skrivit text, musik, producerat, spelar en del bas och på en låt trummor. Trummor spelas för övrigt av John Kelly (ja, han i Type o Negative). Musiken då? Jo, det svänger ordentligt och musiken är välspelad och behaglig. Tyvärr får jag nog säga att herr Danzigs röst blivit en del sämre med åren. Tycker plattan är väldigt jämn och med det även sagt att den är något platt.

Tysk kvalitetsmetal: Mass - War-law

En platta inköpt enbart pga dess extremt tuffa omslag, ja du ser ju själv!
Gruppen Mass bildades i Tyskland 1976 och höll på fram till -86. Denna platta, War-law släpptes 84. Gruppen nådde ganska stora framgångar även utanför Tyskland, men hamnade alltid lite i skymundan av Accept och Scorpions. Nåväl, över till musiken. Det låter som lite lagom hård metal med slagkraftiga refränger. Titelspåret är ett starkt exempel på detta med riktiga fotlbollspublikskörer. Det hela ger mig Anvil-vibbar tänker titlar som Devils Gate, Fire at night och Metal hymn. När jag nu sitter och lyssnar än mer på albumet måste jag säga att jag förknippar musiken starkt med Quiet riots Metal health. Riktig bra med andra ord. Kul att hitta en riktigt bra platta enbart efter att ha gått på omslaget, jag menar kolla bara på baksidans gruppbild, det bara osar tysk kvalitetsmetal!!! Plattan återutgavs för övrigt på cd i somras om man nu vill ha en tråkig silverfärgad plastbit...

No shame!

Nej, den här vinylen ska man verkligen inte behöva skämmas för. Gruppen No shame består av bara tjejer och vilka läckra 80-talsbruttor sen då. Tycker de slår Vixen här faktiskt. Plattan släpptes 1989 och är en tidstypisk glamplatta med klatschiga melodier. Lite tyngd finns det dock i ett flertal låtar, och det är det som är gruppens starka kort. Extra bra låtar för att nämna några är No shame, Wild wild life och I wanna scream. Sångerskan Jacqui Lynn har riktigt skön raspig röst, lite för mycke röka och wirre. Gillar du Vixen och Lita Ford och så vidare får du inte missa denna platta!

Nuclear assault - The plague

Stark thrash-ep från amerikanska Nuclear assault. Plattan släpptes på Combat records 1987. Var egentligen tänkt att ha titeln Cross of Iron. Epn inleds med instrumentala Game over för att snabba på med Nightmares. Sista spåret på sid1 bär titeln Buttfuck och är tillängnad Mötley crues sångare Vince Neil relaterat till bilolyckan då han körde påverkad av diverse substanser och dåvarande Hanoi Rocks-trummisen avled i olyckan. Vince dömdes till samhällstjänst, men dessa thrashande amerikaner tycker alltså Vince förtjänade något annat. Sid 2 inleds med hårda Jistice. Låt 2, tillika titelspåret The plague är dock något lugnare till en början men styrs saktliga tillbaka till thrashsoundet. Avslutande Cross of Iron är även den stenhård och är en perfekt avslutning på denna knappt 23-minuters ep.

Black Sabbath äntligen live!

Denna blytunga liveplatta släpptes 1980 och är väl ingen egentlig officiell sådan även om den nu betraktas som det i och med att den gavs ut i remaster-serien. Albumet är inspelat under två kvällar i mars 1973. Vedertaget är att sid1 är från Manchester och sid2 från Rainbow, London. '73 alltså, jägarns vad bra Sabbath var på den tiden med Ozzy. Inte att förakta Dio, men jag förknippar Sabbath med Ozzy. Klassiker som doomas igenom är bl.a. Sweat leaf, snowblind, War pigs, Paranoid och en pre- Killing yourself to live samt en megalång Wicked world och så förstås bästa låten av de alla Children of the grave. Ett super livealbum. Omslaget dock hur f-n tänkte man? Fult är det i alla fall. Detta ex är utgivet av Planet records i Solna.

The Runaways movie

Nu har jag sett filmen om tjejrockgruppen The Runaways.

Den handlar främst om Joan Jett (som varit med och producerat filmen) och Cherie Currie väg till att bli stjärnor. Filmen utspelar sig från 1975 och några år framåt. Miljöer och rekvisita är i toppklass och det känns verkligen som filmen är från 70-talet. Producenten Kim Fowley är också en stor del och behållning i filmen. Fantastisk karaktär som även producerat både Kiss och Alice Cooper. Filmen visar på The Runaways råhet och strävan efter att vara som riktiga rockbusar. Det sups, knarkas och hånglas åt höger och vänster. Gruppen blev störst i Japan, men det var även flitigt återkommande i svenska tidningen Poster så det var hyggligt framgångsrika i flera länder. Knarket och egot var starka orsaker til

l att Cherie slutade i bandet och två år senare splittrades gruppen helt. Joan Jett är fortfarande aktiv som soloartist liksom Lita Ford.

Mycket välspelad film, snygga miljöer och bra musik!

Mera svensk metal!

Vi fortsätter med svensk hårdrock. Straight up kommer från min grannstad Linköping. Gruppen släppte 1991 plattan Faster & deeper. Det är riktigt välspelad, skitigt sleaze/glam. Påminner en hel del om Glorious bankrobbers (som faktiskt gästsjunger på låten Mama) och Swedish erotica. Erotik får vi oss en dos av i låtar som Fist fucking generation och Straight up in your pussy. Sleazigt värre eller hur? Anyway, det här är bra sleaze som du bör äga om du diggar ovannämnda grupper, men även typ Guns n roses och Skid row.

Svensk metal

Bärs nummer två för kväll blev en limiterad Innis & Gunn highland oak. Mycket fin!

Så är även denna bortglömda pärla: Proud - Fire breaks the dawn. Albumet är inspelat 1984 av det och gruppen härstammar från Landskrona vad jag känner till (dock ej med 100% säkerhet). Hursom helst är det här ett magnifikt heavy metal-album ala Maiden, Saxon osv. Mycket är baserat på gitarriff, men även en del skönsång går att höra. Öppningsspåret Star fighter är nog det starkaste även om körerna på No losers är grymma (a´la huliganklack). Star of the masquerade och Dark lady forest är andra godbitar. Tyvärr gjorde gruppen bara denna platta. Har inte en aning om vad som blev av grabbarna sedan. Vet tyvärr inte så mycket om gruppen heller. Jag har boken Encyclopedia of swedish hard rock and heavy metal 2 av Janne Stark och där finns det nämnt att det står om gruppen och plattan i första delen av boken. Så är det nån som vet mer om Proud eller har del 1 av ovannämnda bok, skriv gärna det i en kommentar. Tack!

Motörhead - 1916

Första fredagsbärsen är just bruten: Innis & Gunn Rum cask är det som gäller för kvällen. Riktigt god finöl med schysst procenthalt, 7,4%. Hyfsat limiterad, men till min glädje kommer den troligtvis finnas med i Systembolagets sortiment ungefär till september 2011. Nog om bärsen nu till vaxet. Här har vi det näst snyggaste Motörhead-omslaget 1916, hade bara önskat att färgerna var lite klarare, men men (snyggast är såklart Motörhead s/t i läderutstyrsel). Plattan släpptes 1991, och är gruppens nionde album. Jag tycker hela plattan är lite laidback, minst sagt, för att vara Motörhead. Hela plattan har ungefär samma långsamma tempo och därtill finnes en gäng ballader (ja, Motörhead har gjort sådana). Två av låtarna har spelats in av andra artister, Love me forever (Doro), och R.A.M.O.N.E.S (Ramones). Mina favvolåtar äro The one to sing the blues, No voices in the sky och 1916. Plattan är bra, men det är väl kanske inte så här lugnt man förknippar Motörhead med. Inga direkta klassiker, men som sagt en schysst platta. Och inte minst omslaget som sagt. Jösses, vad snyggt det är.

Nu dags för bärs nummer 2.

Boken om OKEJ!

Måste ju bara tipsa om denna bibel. Släpptes igår, så passa på innan den tar slut.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9189136551
Boken är sammanställd av Jörgen Holmstedt som jobbade som journalist på tidningen då det begav sig. Idag skriver han bla för Sweden rock magazine.
Påminner mycket om boken om Poster, men för min egen del är det med OKEJ jag är uppväxt. Perfekt julklapp till dig själv:)

Utförligare recension kommer när boken hamnat i min brevlåda. Förhoppningsvis i början på nästa vecka!

Megadeth - Countdown to extinction

Kom över denna fantastiska platta på vinyl häromdagen på Tradera. Den är inte helt vanlig på vinyl, speciellt inte i originalutgåva. Den släpptes 1992 och många började ju köpa cdn vid den här tiden. Mycket fint skick är det på den oxå. Det är Megadeths femte platta och i mitt tycke även deras bästa, i jämn kamp med Rust in peace. Ska väl sägas oxå att det var vid den här tiden jag började lyssna på Megadeth, så det kan ju vara något avgörande! Plattan öppnas med Skin ´o my teeth som tragiskt nog handlar om Mustaines suicidförsök, tur dock att det endast slutade som försök och inte ett fulländat sådant. Bästa låten på plattan kommer sedan: Symphony of destruction. Jösses, vilken metallåt! Sen bangar vi på med Architecture of aggression för att sakta ned tempot något i Foreclosure of a dream. Sweating bullets och This was my life handlar om Mustaines missbruk. Sid 2 inleder med titelspåret som handlar om människan som utrotar allt annat levande. Highspeed dirt, Pychotron, Captive honour och avslutande Ashes in your mouth. Fyra låtar blev singlar: Symphony, Foreclosure, Sweating bullets och Skin o´my teeth. Videos gjordes till samtliga singlar samt även Highspeed dirt som handlar om skydiving som Mustaine utöver. Med andra ord: En riktig kanonplatta rakt igenom. Starka singlar och även de övriga är grymma! Plattan kom faktiskt ända upp på andra plats på Billboard-listan!

GNR stickers

Jag kommer ihåg när jag köpte Appetite for destruction på vinyl på Åhléns här i stan. Det var nämligen så att jag fick med ett sånt här coolt ark med stickers. Därtill så kunna man via OKEJ-tidningen få ytterligare ett ark genom att skicka dem ett brev. Så klart jag gjorde det. Men du vet såna här coola stickers var man ju tvungen att kleta överallt. Så framför allt fick min skateboard en hel del, bla det stora korset. Jag har faktiskt brädan kvar, en Skull skates, så det var ju passande. Hur eller hur hade jag inga stickers kvar så jag har jagat det här arket ett tag, men så igår knep jag det via Tradera. Härligt!

Motörhead: Rock n roll

Motörheads åttonde album. Släpptes 1987. Den har fått en hel del kritik och det är inte positiv sådan. Själv tycker jag den är helt okej. Det låter Motörhead, men det är väl bara hälften av låtarna som är riktigt bra. Jag tänker på titelspåret, Eat the rich, Traitor och Boogeyman.

Phillty Animal Taylor är tillbaka som skinnpiskare på denna platta, dock sköter han väl jobbet sådär får jag väl säga...Den här vinylen ser man nu som då i loppisbackarna och har du inget bättre att lägga pengarna på så köp den, annars gör du bäst i att spara dem och tjacka No remorse eller Ace of spades.

Death: Leprosy

Det är dags för dödsmetal. Ska väl erkännas att jag inte lyssnade på death och blackmetal när det var som störst i slutet av 80-talet och början på 90, men nu börjar jag så sakteliga ta mig an death. Det här är gruppen Deaths andra platta Leprocy från 88. Det här är riktig old school death metal, och det tilltalar mig då många av riffen påminner om tex. Iron Maiden och Judas Priest, dvs riktig heavy metal, och så förstås en dos thrash som Slayer och Metallica. Sen tillkommer givetvis growlandet, och jag börjar lära mig uppskatta det. Tips mottages varmt om liknande album detta. Favvospår är titelspåret, Pull the plug och Open casket. Tufft omslag för övrigt!

Svensk metal: Destiny

Svenska Destinys andra album från 1988: Atomic winter.
Hur metal känns inte det här omslaget då? Vem som gjort det? Derek Riggs. Känner du igen namnet? Just det, Iron Maiden ja. Det här är riktig tuff heavy metal, med lite tuffare sång en vanligt, lite i stuk med Udo Dirkschneider emellanåt. Ska du kolla upp svensk metal är det här absolut en platta du ska lyssna igenom. Trots att plattan släpptes -88 känns den mer hemma runt 82-84, och det är ett gott betyg.

Who am I, spellbreaker, The extreme unction, Living dead och Dark heroes är några av de tuffaste låtarna.

Mera Ozzy: Speak of the devil

Vi kör på med Ozzy. Det här är en liveplatta inspelad på The Ritz, New York 26 och 27 september 1982. Eller hur är det egentligen med det här att det är live? Det ryktas nämligen att det mesta av publikljudet är pålagt och låtarna inspelade i studio, bortsett från 4 låtar som är från ett soundcheck dagen innan. Själv vet jag varken ut eller in. Kommentera gärna hur det ligger till. Den här släpptes ju efter att Ozzy släppt två soloalbum, Blizzard of Oz och Diary of a madman ändå finns inte en låt från dessa två album utan det är enbart Black Sabbath-låtar. Jag fattar inte varför. Hur eller hur är faktiskt låtvalet riktigt bra med klassiker som NIB, Warpigs, Sabbath bloody sabbath och Faires wear boots!

Är det dvärgen från Fångarna på fortet som syns på utviket?

Som synes en dubbelvinyl med utvik, spana in låtvalet. Riktigt bra blandning av klassiker men ändå lite godbitar som ej spelas idag i alla fall....

A shot in the dark

Så var det dags för en 45-varvare. Denna gång är det en 12-tummare. Detta fantastiska spår ligger på plattan The ultimate sin från 1986. Ett album av Ozzy som är fullt med härliga keyboardslingor, och lite härlig sleazestämning! På andra sidan finner vi först Killer of giants som kommer från samma platta. Låten inleds med ett riktigt härligt intro, och sedan smörar Ozzy på en stund. En lugn låt men ändock inte en riktig powerballad. Rock n´ roll rebel kommer ursprungligen från plattan Bark at the moon från 83. Som titeln antyder en riktig rocklåt som Ozzy gör bäst!

Alice in hell

Riktigt bra trash det här. Kanadensarna Annihilators första och bästa platta släpptes 1989.

Första spåret Crystal Ann funkar som ett perfekt akustiskt intro till titelspåret Alison hell.

Givet så bygger de flesta av låtarna kring Jeff Waters snabba gitarr. Titelspåret baseras på en story om en liten flicka som blir ignorerad av föräldrarna då hon är livrädd för Bogeyman. Sedemera utvecklar flickan en paranoia. Och många av låtarna handlar om schizofreni och parnoia. Överlag är låtarna välspelade, mycket bra riff och trummor, under varje låt finner jag mig sittandes och stampa med fötterna och lira luftgitarr, och så lite headbanging. Jäklar vad det går undan. Det här är riktigt bra! Grym avslutning på plattan med Ligeia och Human insecticide. Vill du ha bra trash? Köp denna!

Not Fragile

Tredje albumet från kanadickerna Bachman-Turner overdrive, släpptes 1974. Av en slump har jag upptäckt denna grupp, och är mycket nöjd över detta. Jösses, vad de spelar sina instrument väl. Gosse, lär dig det och du kommer gå långt. Bandet är väl inte direkt famösa på grund av sina vackra skivomslag, men döm inte bandet för det. Här hittar vi riktiga klassiker som You ain´t seen nothing yet, Roll on down the highway och andra sköna bitar. Riktigt bra 70-tals rock. Införskaffa på nästa loppisrunda. Du blir inte besviken....

Omen: Warning of danger

Ett riktigt traditionellt heavy metal-band: Omen presenterar här sin andra skiva. Warning of danger, som släpptes 1985. Gruppen är från Amerikat, men låter väldigt mycket New wave of British heavy metal. Iron Maiden influenserna är mååånga. De gör det dock väldigt bra. Det är tamej tusan inte en dålig låt på plattan. Mycket bra äro balladinledande Don´t fear the night, Ruby eyes, Termination, Red horizon och titelspåret. You name it. Gillar du heavy metal, samlar på vinyl. Ja, du ska denna stå in din hylla. Håll med om att omslaget osar tuff hårdrock, en så där bild som brukar vara i böcker som "Hasch, himmel och helvete" då man ska visa att hårdrock är farligt, då är det bra med bilder av ormar och döskallar, huga Siewert!

Ur högen: Y&T - Down for count

Senaste tiden har det blivit en hel del inköp på vinyl, och hyllan för skivor jag köpt och inte hunnit lyssna igenom blir aldrig tom. När jag betat av ett gäng fylls hyllan ständigt på. Jobbigt (not). Hur eller hur har den platta stått på denna hylla ett tag, främst tror jag det beror på att jag inte förväntar mig så mycket av den och jag har väl dömt den mycket på grund av dess mindre snygga omslag, men så var det dags att lägga den på tallriken. Måste säga till min förvåning att det här är riktigt bra. Välspelat och allsångsvänligt alá Poison, White Lion och Van Halen. Här finner vi fantastiska låtar som inledande In the name of rock, Face like an angel, hitten Summertime girls (som spelas flitigt i TV-serien Baywatch!!), och Loggins and Mesinnaas Your mama don´t dance (som även Poison spelat in). Down for count är gruppens sjunde album och släpptes 1985. Vill du ha god sleazerock och ännu inte upptäckt Y&T kan jag verkligen rekommendera dem. Vanligtvis brukar man hitta deras plattor både lätt och billigt, så se till å ge dem en chans.

Sonisphere Festival 2010

Jädrar vad jag väntat på att denna konsertdag skall bli av. Från början trodde jag knappt det var sant. Vilken laguppställning! Heaven and hell, Iron Maiden, Mötley crue, Alice Cooper, Slayer, Anthrax och Iggy Pop. Det gick förvånansvärt enkelt att få tag i biljett, kanske berodde det på att AC/DC, Kiss och Sweden rock biljetterna släpptes i ungefär samma veva? Nåväl, som alla känner till lämnade ju tragiskt nog Ronnie James Dio jordelivet i maj pga magcancer. Självklart kunde ju då inte Heaven and hell komma. Så vad skulle nu bokas som ersättare? Förväntningarna var stora, men det visade sig sedemera inte komma någon ersättare utan man lade endast till Hammerfall, Imperial state electric och Warrior soul. Nån vecka innan konsertdag utannonserades spelschemat och första band ut skulle bli Warrior soul. I och med att jag åkte tåg upp till hufvudstaden för att möta upp Kalle planerade vi att nöja oss med att se Anthrax som första band. Därmed missade vi Warrior soul och Imperial.

Anthrax var som sagt det första vi såg och jädrar så bra de var. De bjöd på låtar från fornstora dagar såsom Caught in a mosh, Metal trashing mad, Madhouse, I am the law och Indians. Givetvis hyllas Ronnie James Dio och det spelas lite av Heaven and hell. Cool back-drop i form av omslaget från Among the living. Efter Anthrax bestämmer vi oss för att få i oss lite mat. Det blir ju bara bättre och bättre band som ska spela och då gäller det att inte vara hungrig. Vi beger oss till Mat och dryck. Bestämmer mig för en vegrock och en bärs, för det pyntar man endast 125 spänn. Hammerfall lirar medan jag försöker balansera en papptallrik käk och en bärs medan regnet så sakteliga faller mer och mer.

Hammerfall gillar jag verkligen, men inte ikväll. Tycker de är lite tråkiga och tjatar lite väl mycket om hur metal och true de är........De lirar dock några bra låtar som Dragon lies bleeding, Renegade, Let the hammerfall.

Vi beger oss därefter till andra scenen där Slayer skall dra igång. De öppnar med South of heaven och fortsätter med World painted blood från senaste albumet. Vi bjuds givetvis här oxå på riktigta klassiker som War ensemble, Dead skin mask, Mandatory suicide, Angel of death och så klart kanske bästa tyngre metallåten som gjorts: Raining blood. Roliga att se är två biffiga ryssar som hällt blod över skallen och som vill se ut som Kerry King. Slayer blir kvällens bästa akt. Djävulen så tight de spelar.

Nu öser regnet ordentligt över området och det börjar så sakteliga förvandlas till en lervälling på marken. Vi går och kollar in Iggy Pop, inget som lockar mig så där jättemycket, men kul att se en del av. Raw power och I wanna be your dog är en del jag känner igen. Mycket credd ska gubben ha när han bjuder upp publiken på scenen. Ca 15 pers får komma upp och dansa till Shake appeal.

Regnet öser än mer nu och vi måste söka skydd under ett ställe som säljer snacks. Där står vi och trycker till Alice Cooper drar igång. Han bjuder på en häftig show och klassiker som Schools out, I´m eighteen, No more Mr. Nice guy och Go to hell. Vi får även höra nyare låtar som Poison, Dirty diamonds och Vengeance is mine. Riktigt frän show där jag tror han blir dödad i mer eller mindre var enda låt. Han kör på med show och säger inte ett ord till publiken. Nu är vi så dyngsura att vi funderar på att bara se Mötley och stå över Maiden. Med andra ord ett jäkligt jobbigt beslut, men det var så blött och kallt.

Innan Mötley går vi och köper en dubbelespresso och en taco deluxetallrik, till den får man ta jalapenos själv och jag tänker att om jag käkar en massa sådana borde jag få upp kroppstemperaturen några grader. Sagt och gjort så fick jag i mig en hel del jalapenos och jag kände mig redo för Mötley. De öppnar med en av mina favvolåtar Kickstart my heart, och drar vidare med Wild side, Shout at the devil. Två spår från senaste plattan bjuder de på: Saints of LA och Motherfucker of the year. De avlutar med Dr. Feelgood och Girls, girls, girls. Tycker de bjuder på en helt okej show som förväntat. Vince har väl i mitt tycke inte varit i bästa form de senaste åren. Coolt ändå att äntligen ha sett dem live!

Innan Maiden ska gå på tänkte jag köpa en tröja som jag bestämt mig för. En baseball tröja, svart och vit med Dr. Feelgood trycket. Grymt snygg tyckte många andra oxå för den var slut när jag väl var framme. Surt! Lyckades dock få access till VIP-området lagom till Iron Maiden skulle gå på. Kändes riktigt skönt med tanke på hur mycket lera och regnvatten det var på området. Kalle lyckades med bedriften att tappa moblilen i sörjan. Tur nog funkar den rätt okej nu. Väl på VIP-området gick så Maiden på till tonerna av The wicker man. Merparten av setlisten består av låtar från 00-talet och det är riktigt kul att åter höra dessa live efter att de ju kört mest klassiker live senaste vändorna. Dance of death, Reincarnation of Benjamin Breeg och These colours don´t run utgör en grym proggig stund med Maiden. Blood Brothers tillägnas Ronnie James Dio. Det märks att Maiden trivs riktigt bra i Sverige. De är på kalashumör och såklart gör de en jädrigt bra spelning. Maiden spelar helt klart i en division för sig. Fear of the dark är kanon ikväll och så även klassikerna Iron Maiden, The number of the beast, Hallowed be thy name och Running free. Vi bjuds på en låt, El dorado, från kommande plattan Final frontier.

Skönt nog regnar det inget under Maidens konsert, men ganska omgående efter Running free öppnar sig himlen och en skyfall jag tidigare inte upplevt göra alla plaskvåta och därtill kommer det "polska ovädret" med mängder av blixtar. Snabbt in i en taxi och mot Hornstull och värmen.

Sammanfattningsvis en extremt blöt kväll (dock ej orsakad av alkoholhaltiga drycker) och mängder med bra band som alla gjorde bra spelningar. Kanon!