Iron Maiden : The final frontier

Så var det dags att ta sig an ett inlägg om Maidens senaste platta. Jag började med att förhandsboka ett exemplar på vinyl. Det handlar om en dubbelvinyl i gatefold-utförande och bildvinyl. Det här är gruppens femtonde album och med viss rädsla har det även funnits rykten om att det är bandets sista. Dels har Steve Harris ofta talat om att göra femton album, dels titeln på albumet, The final frontier. Plattan inleds med Satellite 15...the final frontier, i min smak en perfekt öppning och som jag även hoppas inleda konserten i Göteborg 1/7 2011. Tycker att introt påminner lite om Van Halen. Härlig refräng och ett skönt gung i låten för övrigt. Andra spåret, tillika första singeln, Eldorado spelades även live under Sonispherefestivalerna och är en låt jag tycker har växt och blivit riktigt bra. Fungerar kanonlive. Till en början var det många som hade negativ kritik om låten, men den behöver kanske ett par genomlyssningar. Sedan följer ytterligare en kanonlåt, Mother of mercy, stark refräng, med något av en berättarröst i sången. Fjärde låten, Coming home, tycker jag mindre om då den drar ned tempot för mycket och i mitt tycke även för slätstruken. Det rättar snart till sig när en av mina favvolåter på plattan drar igång, The alchemist, uj uj vilken härlig låt.

Sen drar de långa låtarna på med The isle of Avalon (fantastiskt vacker). Starblind, också en lång favvolåt och så The talisman och The man who would be king och When the wild wind blows. De fem sista låtarna känns höra samman då de för det första är väldigt långa (ingen under 7:30 min) och för att de har liknade progguppbyggnad. Underbart!

Tycker plattan är så bra att det blev ett inköp även på cd. Jag valde den limiterade tinboxen och som även har en kod till digitalt extramaterial (hmm, har faktiskt inte kollat på det än, är det nån som gjort det kan väl den skriv det i en kommentar). Nu ser jag fram emot sommaren och konserten på Ullevi, tills dess kommer plattan snurra många gånger!

Ac/dc. Utanför Australien

'74 Jailbreak är en ep som släpptes 1984 i USA, Canada och Japan (sedan 2003 även i övriga världen). Trevligt på en sådan här ep att faktiskt ha tryckt låttexter på innerpåsen. Uppskattas!

Låtarna på plattan är de som endast finns med på de australiensiska versionerna av Dirty deeds done dirt cheap och High voltage. Titelspåret Jailbreak är det som helt klart är bäst och som även släpptes som singel och video. De övriga är bra, men inget direkt utöver genomsnittet.

Evil Elvis återkomst

Det här är alltså Danzigs nionde album, Deth red saboth. Den släpptes i juni i år och så fort jag såg att den skulle släppas på vinyl förhandsbokade jag ett ex. Tiden gick och jag hade precis övergivet tanken att jag skulle få hem den. Så kom ett mail häromdagen att den var skickad. Glädje! Hämtade ut den idag och när jag öppnar paketet ligger där en bildvinyl. Wtf, det stod det inget om när jag bokade den. Är inte så förtjust i bildvinyler då ljudet vanligtvis är sämre och som även i detta fall ligger skivan bara i en plastficka. Ingen fodral och ingen innerpåse. Trist. Nåväl, slut på gnäll om detta jag har den ju i alla fall på vinyl och den är limiterad till 2000 ex (liksom den svarta, det finns även en röd utgåva i 1000 ex). Som vanligt är det Glen som gjort det mesta; skrivit text, musik, producerat, spelar en del bas och på en låt trummor. Trummor spelas för övrigt av John Kelly (ja, han i Type o Negative). Musiken då? Jo, det svänger ordentligt och musiken är välspelad och behaglig. Tyvärr får jag nog säga att herr Danzigs röst blivit en del sämre med åren. Tycker plattan är väldigt jämn och med det även sagt att den är något platt.

Tysk kvalitetsmetal: Mass - War-law

En platta inköpt enbart pga dess extremt tuffa omslag, ja du ser ju själv!
Gruppen Mass bildades i Tyskland 1976 och höll på fram till -86. Denna platta, War-law släpptes 84. Gruppen nådde ganska stora framgångar även utanför Tyskland, men hamnade alltid lite i skymundan av Accept och Scorpions. Nåväl, över till musiken. Det låter som lite lagom hård metal med slagkraftiga refränger. Titelspåret är ett starkt exempel på detta med riktiga fotlbollspublikskörer. Det hela ger mig Anvil-vibbar tänker titlar som Devils Gate, Fire at night och Metal hymn. När jag nu sitter och lyssnar än mer på albumet måste jag säga att jag förknippar musiken starkt med Quiet riots Metal health. Riktig bra med andra ord. Kul att hitta en riktigt bra platta enbart efter att ha gått på omslaget, jag menar kolla bara på baksidans gruppbild, det bara osar tysk kvalitetsmetal!!! Plattan återutgavs för övrigt på cd i somras om man nu vill ha en tråkig silverfärgad plastbit...

No shame!

Nej, den här vinylen ska man verkligen inte behöva skämmas för. Gruppen No shame består av bara tjejer och vilka läckra 80-talsbruttor sen då. Tycker de slår Vixen här faktiskt. Plattan släpptes 1989 och är en tidstypisk glamplatta med klatschiga melodier. Lite tyngd finns det dock i ett flertal låtar, och det är det som är gruppens starka kort. Extra bra låtar för att nämna några är No shame, Wild wild life och I wanna scream. Sångerskan Jacqui Lynn har riktigt skön raspig röst, lite för mycke röka och wirre. Gillar du Vixen och Lita Ford och så vidare får du inte missa denna platta!

Nuclear assault - The plague

Stark thrash-ep från amerikanska Nuclear assault. Plattan släpptes på Combat records 1987. Var egentligen tänkt att ha titeln Cross of Iron. Epn inleds med instrumentala Game over för att snabba på med Nightmares. Sista spåret på sid1 bär titeln Buttfuck och är tillängnad Mötley crues sångare Vince Neil relaterat till bilolyckan då han körde påverkad av diverse substanser och dåvarande Hanoi Rocks-trummisen avled i olyckan. Vince dömdes till samhällstjänst, men dessa thrashande amerikaner tycker alltså Vince förtjänade något annat. Sid 2 inleds med hårda Jistice. Låt 2, tillika titelspåret The plague är dock något lugnare till en början men styrs saktliga tillbaka till thrashsoundet. Avslutande Cross of Iron är även den stenhård och är en perfekt avslutning på denna knappt 23-minuters ep.

Black Sabbath äntligen live!

Denna blytunga liveplatta släpptes 1980 och är väl ingen egentlig officiell sådan även om den nu betraktas som det i och med att den gavs ut i remaster-serien. Albumet är inspelat under två kvällar i mars 1973. Vedertaget är att sid1 är från Manchester och sid2 från Rainbow, London. '73 alltså, jägarns vad bra Sabbath var på den tiden med Ozzy. Inte att förakta Dio, men jag förknippar Sabbath med Ozzy. Klassiker som doomas igenom är bl.a. Sweat leaf, snowblind, War pigs, Paranoid och en pre- Killing yourself to live samt en megalång Wicked world och så förstås bästa låten av de alla Children of the grave. Ett super livealbum. Omslaget dock hur f-n tänkte man? Fult är det i alla fall. Detta ex är utgivet av Planet records i Solna.

The Runaways movie

Nu har jag sett filmen om tjejrockgruppen The Runaways.

Den handlar främst om Joan Jett (som varit med och producerat filmen) och Cherie Currie väg till att bli stjärnor. Filmen utspelar sig från 1975 och några år framåt. Miljöer och rekvisita är i toppklass och det känns verkligen som filmen är från 70-talet. Producenten Kim Fowley är också en stor del och behållning i filmen. Fantastisk karaktär som även producerat både Kiss och Alice Cooper. Filmen visar på The Runaways råhet och strävan efter att vara som riktiga rockbusar. Det sups, knarkas och hånglas åt höger och vänster. Gruppen blev störst i Japan, men det var även flitigt återkommande i svenska tidningen Poster så det var hyggligt framgångsrika i flera länder. Knarket och egot var starka orsaker til

l att Cherie slutade i bandet och två år senare splittrades gruppen helt. Joan Jett är fortfarande aktiv som soloartist liksom Lita Ford.

Mycket välspelad film, snygga miljöer och bra musik!