Thåström - Beväpna dig med vingar

Lyckades få tag på första upplagan på svart vinyl, limiterad till 1000 ex gatefold omslag och innersleeve med texter. Nu är den slutsåld. Andra pressen är på vit vinyl. 1000 ex. Slutsåld. 6/3 släpps tredje pressen på röd vinyl. Var redo!

Plattan öppnar starkt med titelspåret. Riktigt bra! Andra spåret Låt dem regna inleds också tungt, påminner en del om Sol Invictus. Smaken av dig är även den riktigt bra. Sista spår på sid A Samarkanda är riktigt avskalad, tycker det är svagaste spåret så här långt. Vi byter till sid B och där inleds det med rejält tryck, lite industrifeelinh i St Ana katedral. Dansbandssångaren handlar om mannen som behöver sina tre vänner; herrtidningar, bibel och sprit. Tungt! Nere på maskinisten har samma inledning som Depeche modes A pain that Im used to. Sen förvandlas tempot till väldigt likt Nick Caves platta Henrys dream. Hyllningar eller tillfälligheter? Brunkebergstorg känns väldigt mycket utfyllnad. Tyvärr.
Sista spåret heter Sluta när jag vill.
Avskalad och vacker. Bra avslutning på en stark platta.

Kuriosa:
Kör och Röst: Idde Schultz
Röst och foto: Amanda Ooms

Soul Manifest -White season

Första plattan på svarven som får testa nya signalkabeln. Vilken fullträff, riktigt bra 70-tals metal, psych, progg. Soul Manifest (från Frankrike) debutalbum från 2010 ligger på svenska bolaget Nighttripper. Plattan inleds med snabba, men tunga Deadman. Spår 2, White season (part 1) är mer åt det progressiva hållet, lagom härligt 70-tals flum-gung! Sen kommer Do We have the same view som känns lite off, jag menar en ballad på denna tunga platta? Well, det är ju förvisso en bra ballad ändå och den är bara 1,30 min. Devils meeting för lyssnaren snabbt åter på banan. Här blir det bra psykedeliskt drag. Vi vänder på sidan och finner White season (part 2), en lugn låt, väldigt stämningsfullt och vacker som lever ut lite mer på slutet. All but My dreams can be erased by the rain fortsätter i det lite snabba, rockigare tempot som plattan inleddes med. Mycket ös på pianot! The light inleds med en lagom spacead keyboardslinga och till det sedan smattrande trummor och kvinnlig gästsång. Riktigt bra platta det här. För mig var det en chansning. Lyssnade lite grann på Spotify och knep den billigt på auktion. Och vilket omslag sen. Grymt snyggt och passande.

Signalkablar

Har fått tillfälle att byta ut två signalkablar till ljudanläggningen. Till vinylspelaren är det numer Chord Cadenza. Tidigare hade jag några vanliga billiga kablar och jösses vilken skillnad. Låter otroligt kraftfullt och levande! Och visst för 2500:- ska det väl ge resultat också.

Till cdspelaren blev det lite billigare (1400:-) Audioquest Diamondback. Väldigt prisvärd kabel ändå ger också betydande kraft och dynamik till musiken.

Imperial state electric - pop war

En fruktansvärt snygg vinyl i gatefold. Denna är den limiterade genomskinliga vinylen som finns i 300ex. och skulle släppas 24/2 (dock har jag nu haft den 1 o en halv vecka, beställd via Sound pollution). Den 2/3 släpps 600 röda vinyler. Den 9/3 släpps den på vanlig cd, cd i 10" omslag med en iron on och på svart vinyl. Många olika utgåvor! Kul att ha den första och mest limiterade utgåvan!

Plattan öppnas med Uh Huh, en riktigt fartfylld rocklåt med larmande gitarrer och tamburiner. The narrow line har ett riktigt skönt 70-talsgung, härliga basgångar. Cant seem to shake it off My mind drar ned tempot något, vilket efter de två första spåren känns välplanerat. Back on main öser upp tempot något inför något balladaktiga Waltz for Vincent som avslutas med vackra pianotoner. Vi byter sida på vinylen.

Och då bjuds vi på en av plattans bästa spår, Sheltred in the sand. Riktigt slagkraftig refräng. Empty hands är det oxå bra fart i. Och så ännu ösigare Monarchy madness fruktansvärt rockig och tyvärr lite för kort. Deride and conquer är ganska ruffig och lite så där skönt lekfullt gitarrspel. Avslutande Enough to break your heart känns perfekt som just avslutning. Den inleds som en riktigt ösig låt och mot slutet lite lugnare med svulstiga stråkarrangemang.

Som helhet en välpolerad rockig skiva, som förväntat med Nicke Andersson som ledare.

Maiden England

Jösses så coolt det här kommer bli. Maiden ska ut på turné baserad på ffa Seventh son of a Seventh son-plattan.
Start 21/6 i USA och troligen vidare till Europa 2013.

Kiss poster

Det här är min favoritposter med Kiss. Jag hade den när jag var mindre, men så någon gång på 90-talet sålde jag alla Kissprylar. Hade för mig den kom från tidningen Poster men så verkar det ju inte vara med tanke på att login saknas. ABBA på baksidan finns ju dock även som affisch i tidningen Poster. Nu har jag den äntligen åter i min ägo. Men varifrån kommer postern?

Mycket tacksam för svar.

Modern teknik

Gjorde några trevliga nostalgifynd igår på en loppisrunda. Landade 3 VHS-filmer för två kronor stycket. Young blood och Teen woolf är ju klassiker som jag blivit sugen på att se efter att ha läst massa Okej-tidningar senaste tiden. Stone har jag inte sett, men den har ett brutalt mc-gäng med i handlingen. Say no More.

Och så blev det ett par fina, fortfarande inplastade kassettband. Många blandband ska det bli!

Nytt nummer på gång

Snart kommer nytt nummer av SRM. Verkar mycket intressant innehåll.

I butik 21/2, hoppas på att få den senast 17/2 eftersom jag är stolt prenumerant.

Cold Winter night

Vad passar väl bättre en Erikas debutalbum från 1990 i denna bistra kyla? Största hiten är Together We lost, men vi finner även stora låtar som Hurting so bad och Living like à hurricane. Fd maken Yngwie Malmsteen lirar gura på Emergency.

Får ju lov att säga att det här inte liknar Lita Ford, Doro eller Lee Aaron, det här är mer pop ala Sandra och Anki Bagger

Erika släppte sedan fyra skivor till ( varav Ripe endast gavs ut i Japan). Sista skivan gavs ut 1998 och därefter bytte Erika karriär till journalist.

Allt som fanns var OKEJ

Missa nu för allt i världen inte dokumentären ikväll kl 20:00.

K special. Sommaren 1984 säljer Okej osannolika 156 000 exemplar. Journalister, fotografer, chefredaktörer, förläggare och artister som Samantha Fox, Herreys, Lili & Susie och Alice Cooper berättar om tidningens 80-tal. Då gjorde den ett avtryck så stort att det ekar ända in i våra dagar. En film av Melker Becker och Mattias Lindeblad.

Wrathchild

Dags att presentera en cd på bloggen. Den här gången blir det Wrathchild - The biz suxx (but We Don't care). Plattan släpptes 1988, fyra år efter gruppens debut Stakk attack. Gruppen bildades i England 1980 och jag måste säga att de var riktigt tidiga med sin sleaze och glam image och musik. Det här är en fantastisk platta i denna genre och är lätt jämförbar med Poisons guldkorn Open up and say ahh!!! Titelspåret är kanon och favorit är givetvis singelspåret Nukklear Rokket (bonus: videon är producerad av Bruce Dickinson). En av sleazenrockens tio bästa plattor skulle jag i skrivande stund utnämna den.